Jag väljer att skriva detta på svenska, skulle vara allt för mycket jobb att översätta allt till engelska och få texten så att den flyter och låter bra. Det här är mina egna ord, en del av mitt hjärta och något som jag aldrig riktigt delat med någon. Jag är ännu osäker på publiceringen, men det här är ord jag vill ha sparade för mig själv här på bloggen. Jag hoppas att ni föstår att läsa utan kritiska ögon, kommer nämligen dela en stor del av mig med er. 

Hela mitt liv har jag gått runt och funderat vem min morfar är. Det enda jag vetat om honom är att han stack när mormor berättade att hon var gravid med mamma. Mormor har aldrig talat med mig om vad som hände då för fyrtiofem år sen.
Jag minns en gång för sju-åtta år sen, jag och mormor satt på mitt rum och tittade på ett gammalt släktträd i nån gammal bok, där rutan för "morfar" var tom. Hon var så nära på att berätta för mig vem min morfar var, men rätt som det var vände hon blad i boken och stängde sig själv. Jag var så upprörd och frustrerad, hon hade nästan uttalat hela första stavningen i förnamnet, och plötsligt var det som om hon slog en spik i den kistan för all framtid. Jag skulle nog aldrig få veta vem min morfar var..
Det här har fått mig att ifrågasätta vem fan "mannen" är som lämnar en gravid kvinna till sitt egna öde, för mycket man har han då aldrig varit i mina ögon. Jag har alltid tänkt mig att han säkert har en stor fin funktionell familj som han älskar över allt annat. Liknar hans döttrar, söner och barnbarn mig? Tänker han ofta på kvinnan och barnet han lämnade i sticket?
Under hela min uppväxt har det känts som om en väldigt stor bit saknats och jag har alltid känt mig som "flickan som inte har någon morfar". Alla barn i skolan berättade alltid så fina historier om vad dom hade gjort tillsammans med sina mor-&farföräldrar förra helgen, men inte jag. Jag hade farmor,mormor, moster, fastrar och farbröder i ett land som låg allt för långt borta för att vi skulle kunna berätta fina familjehistorier från förra helgen.
Det var inte direkt som jag hade bra kontakt med min farfar, faster och farbror under uppväxten heller. I dagens läge har jag inte pratat med farfar och hans fru på närmare tre år, senaste gången jag såg dem var förra vintern när dom kom med födelsedagspresenter till min lillebror, farfar sa inte ens hej åt mig den gången. Min faster har tre eller fyra barn som jag aldrig träffat och min farbror har jag inte heller som farfar sett på flera år.
Det är i alla fall inte en lätt sak att få grepp om som barn, jag förstod aldrig varför morfar lämnat mormor. Det var ju som om pappa skulle gjort det samma åt mamma, och pappa var min stora hjälte vilket helt enkelt fick mig att tro att alla män skulle vara lika nobla som jag såg min egen far.
Jag minns historierna som mamma berättade från när hon var liten, minns hur hon berättade att den enda mannen hon sett som sin far var mormors sista man. Mannen som jag själv såg som min egna morfar, även om jag aldrig hann träffa honom innan han gick bort. Mannen som jag själv uppfattade ha världens största hjärta utifrån alla historier jag hörde genom min barndom, mannen som fanns där för mormor och mamma. Jag såg honom som min morfar och mamma såg honom som den enda far hon haft.
I lördags natt fick jag, efter 22 års grubblande, veta vem min morfar är!
Han var inte alls den själlösa mannen jag alltid anklagat honom vara, han var inte nån idiot som hade skaffat sig en ny bättre familj, han hade inga andra barn eller barnbarn.
Min morfar dog en månad efter att jag föddes.
Han var exakt den mannen jag sett som morfar hela livet, han var den man som mamma hade sagt "Ifall jag skulle få välja, skulle du vara min far" åt. Min morfar och mammas far, var den man som mamma trodde var hennes styvfar, men i verkligheten var hennes riktiga far.
I tjugotvå år är det som om en femtedel av mitt påbrå saknats och jag har intalat mig att morfar alltid var ett stort jävla svin. Varför skulle han annars ha lämnat mormor när hon nyss berättat att hon var gravid? Så får jag veta att det slutligen var mannen som mormor älskade över allt annat, mannen som mamma såg som far och den man som jag alltid sett som morfar. Den sinnessjuka konflikten som uppstår inom en är när man får veta att den underbara mannen man alltid såg honom som var samma person som man anklagat och hatat för att man trott han var världens största svin. Biten håller sakta men säkert att falla på sin plats, stormen inom mig håller på att lugna sig. Jag har aldrig haft rätt att anklaga honom för alla de saker jag gjort, vem är jag att döma!?